När och var tillverkningen av mattor började är osäkert, men det står klart att den har sitt ursprung i förhistorisk tid. Det är helt naturligt att forntidens nomader behövde mattor, både som skydd mot kyla och som utsmyckning i sina tält.

Mattornas mönster från denna tid var relativt enkla och bestod ofta av upprepade geometriska eller stiliserade motiv.

Mattor avbildas på flera reliefer som är över 2 000 år gamla. På en relief i Persepolis syns exempelvis sändebud från främmande riken överlämna mattor som gåvor till den persiske kungen. Även gamla skrifter vittnar om att knutna mattor förekom i både palats och tempel i de flesta orientaliska länder.

Vid en utgrävning i Pazyrykdalen, nära gränsen mot Mongoliet, hittades en cirka 2 500 år gammal knuten matta. Den är känd som Gorny-Altai-mattan, eller Pazyrykmattan.

Bland de äldsta bevarade mattorna finns mattor från 1200-talet i Alaeddinmoskén i Konya samt mattor från 1300-talets Mindre Asien. De senare kan beskådas på Historiska museet i Stockholm.

Under shah Abbas regeringstid i Persien i slutet av 1500-talet skedde en betydande utveckling inom mattillverkningen. Han stödde och uppmuntrade hantverket, organiserade stora hovverkstäder och anlitade framstående konstnärer som skapade praktfulla blommönster och figurativa motiv. Många av dessa mönster knyts på liknande sätt än i dag, nästan 400 år senare.

Shah Abbas far, shah Tahmasp, lät tillverka den berömda Ardabilmattan. Den finns i dag på Victoria and Albert Museum i London och betraktas som en av världens mest praktfulla mattor. Mattan är cirka 5,30 × 10,50 meter och mycket tätt knuten, med omkring 32,5 miljoner knutar. Både varp och inslag är av silke, och den är knuten med sennehteknik, det vill säga persisk knut. Det tog fem skickliga mattknytare tre år att färdigställa den.

Andra betydelsefulla mattor från samma period är en praktfull silkesmatta som tillhör det svenska kungahuset samt den så kallade kröningsmattan i Köpenhamn.

Dessa mattor kännetecknas av sin höga kvalitet, sina charmfulla mönster, sina levande färgskiftningar och sitt utsökta utförande. Tillsammans gör dessa egenskaper dem till konstverk av högsta klass.

Efter shah Abbas död försämrades kvaliteten, och nedgången fortsatte gradvis. Mattillverkningens standard var i hög grad beroende av den regerande furstens intresse. Ständiga konflikter, krig och täta tronskiften hindrade härskarna från att stödja och utveckla denna näring.

Från slutet av 1800-talet ökade efterfrågan på orientaliska mattor kraftigt, och exporten till andra delar av världen växte betydligt. I Turkiet organiserades en helt ny mattproduktion med storlekar som var bättre anpassade till tidens behov. Persiska mönster kopierades, knytningen var grövre och både mönster och färger blev mer standardiserade. Dessa nya mattor fick namn som Oushak, Eskisher, Sparta och Ghiordes.

Även i Persien började ett engelskt handelshus vid denna tid organisera mattverkstäder i både Tabriz och Sultanabad, dagens Arak. Senare startade även andra europeiska och amerikanska företag produktion på olika platser i Persien. Den omorganiserade tillverkningen ledde till nya kvaliteter och mönster och framför allt till standardiserade storlekar som var bättre anpassade för den europeiska och amerikanska marknaden.

Efter andra världskriget uppstod nya utmaningar för den persiska mattproduktionen. Industrin hade vuxit kraftigt och krävde stora mängder både arbetskraft och råmaterial. Lönerna steg och därmed även levnadsstandarden. På grund av den ökade efterfrågan på ull blev också ullpriserna en viktigare faktor än tidigare.

Detta tvingade mattverkstäderna att effektivisera sin produktion. Tillverkningen begränsades till ett antal tydligt åtskilda kvalitetsnivåer, både när det gällde knuttäthet och ullkvalitet. Garn började spinnas och färgas i större mängder för att minska transportkostnaderna när dessa moment inte utfördes direkt i verkstäderna.

Än i dag tillverkas dock mattor i alla kvalitetsklasser, från enkla och prisvärda så kallade basarmattor till mattor av allra högsta kvalitet. I exempelvis Tabriz och Kirman går det att beställa mattor i valfri storlek, färgsättning och mönster. Det är fortfarande möjligt att köpa utsökta mattor med över en miljon knutar per kvadratmeter och med ull av världens finaste kvalitet.

Bland nomadfolk och på landsbygden tillverkas mattor fortfarande med traditionella mönster och färger. Hantverkarna strävar efter att knyta lika fina mattor som deras förfäder gjorde för mer än tusen år sedan, med samma enkla redskap. Där lever traditionen, färgkänslan och förmågan att komponera mönster fortfarande kvar.

Det bör slutligen betonas att genuina orientaliska mattor alltid är handknutna. Påståenden om maskintillverkning gäller inte denna traditionella typ av matta. Hantverket är alltför värdefullt och betydelsefullt för att ersättas av maskinell produktion.

Olika typer av handknutna mattor har olika lång lugg. En matta kan isolera mot ljud, värme och kyla, skapa en mjuk yta, fungera som dekoration eller statussymbol, användas som ett liturgiskt föremål, exempelvis en bönematta, eller skydda det underliggande golvet.

Mattor finns i alla storlekar och är oftast rektangulära, men även andra former förekommer, till exempel runda mattor. Vanligtvis ligger de löst direkt på golvet, men det finns också mattor som fästs vid underlaget samt heltäckningsmattor som skärs till efter rummets form och täcker hela golvytan.

Material i orientaliska mattor

Materialet i en orientalisk matta består huvudsakligen av ull eller silke i kombination med bomull. Lin och jute används endast i mindre omfattning.

Luggen tillverkas av ull från får, getter eller kameler, alternativt av silke. Varpen kan bestå av ull, gethår eller en blandning av dessa, samt av bomull, silke, lin och – i Indien – även jute. Inslaget tillverkas vanligtvis av samma material som varptrådarna.

Fårull

Det asiatiska fettsvansfåret är vida känt för sin fina ull. Kvaliteten kan dock variera betydligt beroende på flera faktorer, bland annat klimat och föda. Får som lever i högt belägna bergsområden med kallare klimat har exempelvis mer spänstig och slitstark ull än får som lever i varmare och lägre belägna områden.

Ullens kvalitet varierar inte bara mellan olika får, utan även mellan olika delar av samma djur. Ullen från det asiatiska fettsvansfåret är särskilt lämpad för mattgarn. Den består av en blandning av relativt grova, långa och glansiga täckhår samt finare, kortare och mjukare underull.

Täckhåren ger garnet den slitstyrka och glans som krävs, medan underullen är nödvändig för att garnet ska kunna spinnas. Ull som huvudsakligen består av mjuk och finfibrig underull lämpar sig bäst för kläder, men är mindre lämplig för mattor.

Till mattlugg behövs en grövre ull som uppfyller höga krav på elasticitet, fyllighet, slitstyrka och glans – alltså ull med en stor andel långa täckhår. För inslagsgarn är däremot hög glans inte lika viktig, och kraven på slitstyrka är lägre eftersom garnet hålls på plats av varpen. Därför kan man använda grövre och relativt kort ull av lägre kvalitet till inslaget än till själva knutarna.

Den bästa fårullen i Persien kommer från Kurdistan i landets västra delar och från Khorasan i nordost. Fåren klipps vanligtvis en gång om året, men ibland två gånger. En särskilt fin ullblandning erhålls genom att vårull blandas med lammull, det vill säga ull som klipps på hösten från lamm som föddes under våren samma år. Denna blandning används endast till mattor av allra högsta kvalitet.

Ull av jämförbar kvalitet finns naturligtvis även i andra orientaliska länder. Turkiet, Kaukasus, Turkestan, Indien och Kina producerar ull som fullt ut kan mäta sig med den persiska.

Gethår och kamelull

Gethår används sällan som material i luggen. Det används främst till varp och inslag samt till kantförstärkningar längs mattornas långsidor.

Kamelull är numera mycket ovanlig. De kamelhårsbruna färger som exempelvis förekommer i Hamadanmattor består vanligtvis av färgad fårull. Kamelull har dessutom nackdelen att den kan utveckla en ganska obehaglig lukt i varmt och fuktigt väder.

Silke

Silke produceras i områdena runt Kaspiska havet, där klimatet är subtropiskt, samt naturligtvis i Kina och Turkiet. I exklusiva och tätt knutna mattor används silke både i luggen och i varp och inslag.

I modernare produktion förekommer även konstsilke. Detta material är dock inte lika slitstarkt som äkta silke och förlorar ofta sitt utseende efter nedsmutsning och tvätt.

Bomull

Bomull odlas numera i stor omfattning i Persien. Spinnerier finns bland annat i Tabriz, Qazvin, Mazandaran, Isfahan, Yazd och Kashan. Bomull används främst till varp och inslag.

Lin

Lin är inte särskilt vanligt som material i varp och inslag i orientaliska mattor. I Turkestan, Indien och ibland även i Persien förekommer mattor med varptrådar av lin. Det gäller då oftast mycket tätt knutna mattor som kräver en tunn varp.

Jute

Jute användes tidigare som varpmaterial i indiska mattor, men aldrig i någon större omfattning. Materialet är hårt och sprött och ger därför inte särskilt god hållbarhet.

Efter att fåren har klippts rengörs och sorteras ullen i olika kvaliteter beroende på vad den ska användas till. Därefter tvättas den i bäckar eller andra vattendrag och får sedan torka och blekas utomhus.

I Orienten hade praktiskt taget varje familj sitt eget recept för att färga garn i olika nyanser. Recepten fördes vidare från generation till generation och baserades på färgämnen från växt- och djurriket. Dessa naturliga färgämnen anses vara de bästa eftersom de ger garnet en vacker och naturlig lyster.

Några av de vanligaste naturliga färgämnena är:

Blått: indigo

Rött: krapprot, kermes och koschenill, det vill säga torkade sköldlöss

Gult: vinblad, granatäppelskal och saffran

Brunt: valnötsskal och ekbark

Grönt: indigo i kombination med vinblad eller granatäppelskal

Svart: indigo och henna eller järnoxid, framställd av ättika och järnfilspån

Orange: henna och krapprot

Krämfärgat: valnötsskal och granatäpple

Utöver dessa finns otaliga blandningar och variationer för att skapa både mörka och ljusa nyanser. Även metoderna för att förbehandla garnet varierar.

Att färga garn i en viss kulör kan ta en dag på en plats, medan samma färg kan kräva tre eller fyra dagar på en annan plats beroende på vilken metod som används. Med den äldre metoden för indigofärgning kunde en enda färgningsprocess ta så lång tid som femton dagar.

Olika mattdistrikt och länder förknippas traditionellt med följande huvudfärger:

Turkestan, Hamadan, Serabend och Heriz: krapprött

Turkiet, Meshed och Birjand: koschenillrött

Kaukasus, Kina och nomadområden: blått

Kirman, Ghom, Isfahan och Nain: krämfärgat eller vitt

Arak: rosa

Många stora mattdistrikt, däribland Tabriz, har ingen tydligt dominerande huvudfärg utan använder hela färgskalan.

Vävstolar

Det finns fyra olika typer av vävstolar: tre stående och en liggande. Eftersom det kan vara svårt att få tag på tillräckligt kraftigt virke till vävstolarna är vissa konstruktioner något instabila. Detta kan påverka mattorna negativt och göra dem sneda eller buckliga, beroende på om tvärbalkarna har böjts under arbetets gång på grund av varpens spänning eller mattans tyngd.

Numera förstärks vävstolarna med järnbeslag på de mest utsatta punkterna, vilket har gjort sådana fel mer ovanliga. Mindre avvikelser från helt raka linjer måste dock accepteras, eftersom en handgjord matta inte kan vara lika exakt som en maskintillverkad.

De fyra typerna av vävstolar är:

Den vanliga stående vävstolen

Varpen spänns mellan den övre och den nedre tvärbalken. Med denna typ kan man knyta en matta som är lika lång som avståndet mellan balkarna. Under arbetets gång måste mattknytarna stegvis höja sittbrädan.

Vävstol av Tabriztyp

Detta är en stående vävstol där varpen löper runt båda tvärbalkarna och därför finns både på vävstolens fram- och baksida. Den nedre balken kan lossas eller spännas med hjälp av träkilar.

Med denna typ kan man tillverka en matta som är dubbelt så lång som avståndet mellan tvärbalkarna. Mattknytarna behöver inte höja sittbrädan, eftersom den nedre balken kan lossas och den färdiga delen av mattan föras nedåt och över till baksidan. Denna typ av vävstol används i hela nordvästra och centrala Persien.

Vävstol av Kirmantyp, eller rullbomsvävstol

Denna stående vävstol gör det möjligt att linda upp så många meter varpgarn som krävs för den planerade mattans längd på den övre balken, medan den andra änden av varpen fästs vid den nedre balken.

Båda tvärbalkarna är vridbara och utrustade med låsmekanismer. När en del av mattan är färdig rullas den upp på den nedre balken. Med denna typ kan mattor med en längd på tio till tolv meter eller mer tillverkas. Sådana längder är inte möjliga med de två tidigare vävstolstyperna.

Vävstolens kraftiga spännanordning bidrar också till att mattorna blir mycket jämna och släta.

Nomadvävstolen

Detta är en enkel, liggande vävstol där varpen spänns mellan två kraftiga balkar som förankras i marken. Eftersom nomader ofta byter betesplats för sina djur behöver de en vävstol som är enkel att sätta upp, ta ned och transportera till nästa boplats.

Nomadmattor är därför ofta små och avlånga. Det är inte ovanligt att se en varp som är cirka 100 cm bred men upp till 500 cm lång, där tre eller fyra mindre mattor knyts efter varandra på samma varp.

Det finns även en annan typ av liggande vävstol som används inom mer rationaliserad mattproduktion i Kaukasus och vissa delar av Turkestan. Den påminner i stor utsträckning om en traditionell svensk handvävstol.

Mönster

Mönstren i orientaliska mattor är fascinerande och fantasifulla tack vare sin stora variation. Olika områden har utvecklat sina egna mönstertyper och formspråk på olika sätt.

Geometriska motiv förekommer ofta tillsammans med andra motiv, men i vissa områden har de renodlats och blivit karakteristiska för särskilda tillverkningsorter.

De vanligaste mönstren bygger på blomsterframställningar. Dessa har dock omarbetats och stiliserats, vilket har lett till att många olika mönstertyper har vuxit fram.

Mönstrets komposition påverkas av mattans användningsområde och följer ofta tydligt etablerade regler. Utifrån mittfältets utformning kan fyra huvudtyper urskiljas:

1. 
   Medaljongmotiv
   
2. 
   Heltäckande mönster eller upprepade motiv
   
3. 
   Figurativa motiv
   
4. 
   Nisch- och trädmotiv
   

De mattor som tillverkas i Orienten i dag knyts på samma sätt som för tusen år sedan. När vissa människor tror att orientaliska mattor är maskintillverkade beror det främst på okunskap. De har svårt att föreställa sig att en så jämn och slät matta kan vara tillverkad för hand.

En bidragande orsak är att maskintillverkade mattor ofta kopierar orientaliska mönster.

Mattknytarens verktyg är enkla och ofta egentillverkade. När en knut har lagts skärs garnet av med en kniv. De nyknutna delarna kammas med en tung stålkam innan mattan grovklipps medan den fortfarande sitter kvar i vävstolen.

När mattan har tagits ur vävstolen används sax och ett vasst kantverktyg för den slutliga klippningen och finjusteringen.

Knytning och tillverkning av orientaliska mattor

De mattor som tillverkas i Orienten i dag knyts, som tidigare nämnts, på samma sätt som för tusen år sedan. När vissa tror att orientaliska mattor är maskintillverkade beror det enbart på okunskap. De har svårt att föreställa sig att en så jämn och slät matta kan vara tillverkad för hand.

En bidragande orsak är att maskintillverkade mattor, exempelvis av Wilton- eller Axminstertyp, ofta kopierar orientaliska mönster. Många har svårt att skilja dessa från äkta handknutna mattor. Vissa orientaliska mattor är dessutom så prisvärda att en del människor enbart av den anledningen har svårt att tro att de är handgjorda. Den som har rest i Orienten och sett en matta knytas kan dock intyga att det verkligen handlar om hantverk.

Mattknytarens verktyg är enkla och ofta egentillverkade. När knuten är lagd skärs garnet av med en kniv. I Tabriz används knivar med en krok som gör det lättare att fånga upp varptrådarna. För att packa samman inslagsgarnet och knutraderna används en tung järnkam med handtag.

De nyknutna delarna kammas ut med en tung stålkam innan mattan grovklipps för första gången medan den fortfarande sitter kvar i vävstolen. När mattan har tagits ur vävstolen används sax och ett vasst kantverktyg för den slutliga finputsningen.

Olika typer av knutar

Det finns två huvudsakliga knuttyper:

1. 
   Den turkiska Ghiordesknuten, även kallad Turkbaff
   
2. 
   Den persiska Sennehknuten, även kallad Farsibaff
   

Skillnaden är att Ghiordesknuten knyts runt båda varptrådarna, medan Sennehknuten knyts runt den ena varptråden och löper lösare runt den andra.

Båda teknikerna har sina fördelar. Ghiordesknuten är enklare att använda till grövre mattor, medan Sennehknuten gör mattan smidigare, ger en elegantare yta och möjliggör finare och mer detaljerade mönsterkonturer.

Att knyta runt endast en varptråd är mycket ovanligt, men förekommer ibland, bland annat i vissa spanska mattor.

Knytning över flera varptrådar

I nordöstra Persien och delar av Turkestan började man använda en teknik där knuten läggs över fyra varptrådar i stället för de vanliga två. Tyvärr har denna teknik blivit allt vanligare.

Nackdelarna är framför allt att mattorna blir mindre slitstarka och att enklare kvaliteter ibland får en gles och ojämn yta. För tillverkaren går arbetet däremot snabbare, eftersom endast hälften så många knutar behöver knytas jämfört med knytning över två varptrådar. Tekniken gör mattan billigare, men också sämre.

Knytning på dubbelvarp

Knytningen kan även utföras på så kallad dubbelvarp. Då förs en lagom spänd inslagstråd på vanligt sätt mellan varptrådarna, medan nästa inslagstråd läggs lösare. Detta gör att den ena varptråden hamnar bakom eller under den andra.

Knuten blir därmed något sidställd och mattans täthet ökar.

Varpens läge skiftas efter varje inslag. Vanligtvis finns två inslagstrådar mellan varje knutrad. I mattor av Kirman- och Bidjartyp används dock tre.

Ett ännu större antal inslagstrådar, fyra till sex, förekommer i mattor från Khorasan och Kazak samt i östturkestanska mattor från Chotan, Kashgar, Yarkand och Samarkand. Denna teknik ger mattans baksida ett tvärräfflat utseende.

Det förekommer också att det större antalet inslag endast läggs in efter var fjärde eller sjätte knutrad.

Senneh-, Hamadan- och Karajamattor samt vissa Bakhtiarimattor har endast en inslagstråd mellan varje knutrad. Detta syns även på mattans baksida, där varptrådarna blir synliga växelvis eftersom inslaget lämnar dem otäckta. Baksidan får då ett spräckligt utseende.

Så skiljer man knuttyperna åt

För att avgöra om en matta är knuten med Ghiordes- eller Sennehknut kan man vika tillbaka mattan och studera bottnen.

På en Ghiordesknuten matta syns en tydlig tvärgående omslutning runt varptrådarna och två garnändar som ligger riktade framåt.

På en Sennehknuten matta är omslutningen mindre tydlig. Garnändarna går något åt ena eller andra sidan, och endast den ena garnänden kommer fram under omslutningen medan den andra kommer ut från sidan.

Ofta går det även att känna skillnaden genom att stryka handen längs luggen. På en Ghiordesknuten matta ligger ullen vanligtvis rakt i mattans längdriktning, medan den på en Sennehknuten matta ofta ligger snett åt ena sidan.

Regionala skillnader

Valet av knuttyp varierar mycket mellan olika områden, och ibland används båda teknikerna på samma plats. Förklaringen är oftast att människor med olika ursprung har bevarat sina traditionella arbetssätt.

Turkar knyter vanligtvis med turkisk knut och perser med persisk knut, men genom giftermål och befolkningsförflyttningar kan båda teknikerna förekomma på samma ort.

I Persien arbetar män, kvinnor och barn med mattknytning, och detsamma gäller i Turkiet. I Kaukasus, Turkestan och bland nomadfolk är det däremot endast kvinnor som sitter vid vävstolen.

I Kina är det främst männen som knyter mattorna, medan kvinnor och ungdomar utför andra moment, exempelvis reliefklippning och fransk knytning.

En mattknytares arbetskapacitet varierar naturligtvis, men ligger ungefär på mellan 8 000 och 12 000 knutar under en åtta timmar lång arbetsdag.

Så går tillverkningen till

Tillverkningen börjar med att ett bestämt antal varptrådar spänns över vävstolens balkar. Antalet beräknas utifrån mattans önskade täthet och bredd.

Skaftmekanismen träs så att varannan varptråd förs framåt och varannan bakåt. På så sätt bildas de skäl genom vilka inslagstråden kan föras.

Innan själva knytningen börjar vävs en kant med varierande bredd. Den kan vara mönstervävd eller tvärrandig i olika färger.

När detta är klart kan knytningen börja. Med vänster hand, eller med den krokförsedda kniven som alltid hålls i höger hand, tar mattknytaren tag i två varptrådar. Knuten knyts runt dem med båda händerna och dras nedåt, varefter garnet skärs av.

När en hel knutrad är färdig förs en inslagstråd mellan varptrådarna ovanför knutraden. Därefter ändras skälet med hjälp av skaftmekanismen, så att de nedre varptrådarna lyfts upp och de övre sänks ned. Genom det nya skälet förs inslaget tillbaka igen.

Knutraden och inslagstrådarna packas sedan samman med den tunga järnkammen. Detta upprepas efter varje knutrad.

Efter var tredje till femte knutrad grovklipps mattan för första gången. Den slutliga finputsningen och klippningen görs först efter att mattan har tagits ned från vävstolen.

Arbetet fortsätter på detta sätt tills mattan är färdig. Till sist avslutas den med en vävd kant som liknar den som tillverkades i början.

Kanter och fransar

Mattans långsidor har alltid en skyddande kant. Den kan antingen vävas samtidigt som inslaget läggs in eller sys och bindas under arbetet i vävstolen.

Nomader använder ofta olika färger i kantbindningen och dekorerar ibland långsidorna med tofsar.

De flesta mattor har fransar på båda kortsidorna. Många västpersiska mattor har dock endast fransar på den ena kortsidan. Den andra sidan består då av den vävda kant där knytningen började.

Fransarna kan vara knutna eller hänga helt löst från den vävda kanten.

Kantbindningen, fransarna och den vävda kanten är ofta typiska för mattor från vissa orter och kan därför användas som kännetecken vid klassificering och ursprungsbestämning.

Mönster

Mönsterformerna i orientaliska mattor är fascinerande och fantasifulla tack vare sin stora variation. Olika regioner har utvecklat sina egna mönstertyper och formspråk på olika sätt. Geometriska motiv förekommer ofta tillsammans med andra motiv, men har i vissa områden renodlats och blivit karakteristiska för den aktuella tillverkningsorten.

De vanligaste mönstren bygger på blomsterframställningar, men dessa har omarbetats och stiliserats så att många olika typer har uppstått. När det gäller avbildningar av människor spelar religionen en avgörande roll. Koranen har traditionellt tolkats som att avbildningar av levande varelser bör undvikas. I Persien, med sin mer liberala religiösa hållning, och i Kaukasus är framställningar av både människor och djur dock vanligare. Detsamma gäller Kina, vars mönsterformer tydligt skiljer sig från dem som förekommer i centralasiatiska mattor.

När man studerar mattornas olika mönster måste man ta hänsyn till både mattans funktion och den miljö där den tillverkades. Mattornas användningsområden har gett upphov till flera särskilda benämningar. En Enessi är exempelvis ett dörrdraperi, en Hehbelyk ett sadelöverdrag och en Namaslyk en muslimsk bönematta. Dessa namn antyder även en viss storlek.

Detta gäller i ännu högre grad benämningar som Ghali, som betyder matta och avser den större rektangulära matta som vanligtvis ligger mitt i ett persiskt rum. Runt denna placeras ofta Kenарé, det vill säga gångmattor, som många gånger tillhör en serie med samma mönster. Flera liknande benämningar har utvecklats, och de har alla gett upphov till särskilda mönstertyper anpassade efter mattans funktion och storlek.

Utifrån tillverkningsmiljön måste man skilja mellan mattor som tillverkats för hemmabruk och mer specialbeställda dekorativa mattor. Mattor som tillverkas av nomadfolk skiljer sig från den bofasta befolkningens mattor genom att de knyts direkt vid vävstolen på ett mer ursprungligt sätt, utan ritade mönsterförlagor. De är vanligtvis mindre och kännetecknas av geometriska och stiliserade motiv.

Bofasta mattknytare arbetar däremot ofta efter en mönsterförlaga och har därför möjlighet att skapa större och mer detaljrika mönsterkompositioner. Mönsterförlagan kallas Talim och består av ett rutat papper där mattans mönster är avbildat. Varje ruta och dess färg motsvarar en knut.

I de flesta fall arbetar mattknytaren självständigt med denna ritning framför sig. Förr var det dock vanligt att en arbetsledare ropade ut färgerna, särskilt när två identiska mattor skulle tillverkas. Han placerade sig då mellan de två vävstolarna och styrde arbetet för båda mattorna samtidigt.

Mönstrets komposition påverkas alltså av mattans användningsområde och följer tydligt etablerade regler. Utifrån mittfältets utformning kan fyra huvudtyper urskiljas:

1. 
   Medaljongmotiv
   
2. 
   Heltäckande mönster eller upprepade motiv
   
3. 
   Figurativa motiv
   
4. 
   Nisch- och trädmotiv
   

Den första gruppen omfattar mönster där ett enfärgat mittfält eller ett mittfält fyllt med mindre motiv domineras av en centralt placerad medaljong.

Den andra gruppen består av heltäckande dekorationer och upprepade mönster som kapas av den yttre bården. Dessa har ofta en äldre karaktär och bygger vanligtvis på mer geometriska former.

Den tredje gruppen omfattar naturalistiska avbildningar av människor och djur.

Den sista gruppen, nisch- och trädmotiven, utgör en funktionellt sammanhållen kategori, även om själva mönstren kan variera mycket.

Dessa typiska motiv i mittfältet omges nästan alltid av en huvudbård och flera smalare sidobårder. Undantag är bland annat vissa bönemattor med nischmotiv samt nyare Saruk- och Kirmanmattor, som ofta har en så kallad bruten blombård. Även kinesiska mattor omfattar särskilda typer som skiljer sig från denna indelning.

Bland de många mönsterdetaljer som förekommer i orientaliska mattor finns några som är särskilt vanliga och återkommande. Ett exempel är Mir-i-Bota-motivet, en oval eller droppformad figur fylld med rosetter och blommor. Figuren har tolkats på flera sätt: som en slingrande flod, ett avtryck av en sammanbunden blodig hand eller en låga.

Ett annat klassiskt huvudmotiv är Shah Abbas-mönstret. Det består av stora blommotiv, molnband, arabesker, vaser och palmetter.

Gül-i-Henna är ett mönster som avbildar hennaväxten. Även Mina Khani-mönstret, ett blommotiv omgivet av fyra identiska mindre blommor, förekommer ofta som huvudmotiv.

I bårdmönstren förekommer former som känns mer välbekanta för västerländska betraktare. Enkla geometriska motiv och ornament, exempelvis meanderbården och motivet ”löpande hund”, är några exempel. Det grekiska korset förekommer också, men motivet återges oftast i form av en svastika, som ursprungligen var en symbol för lycka.

En annan typ av mönsterdetalj som ibland förekommer på mattor är inskriptioner och datum skrivna med arabisk skrift. De dekorativa inskriptionerna kan bestå av aforismer av kända författare som Saadi, Hafez eller Firdausi, men även av verser ur Koranen. De omges vanligtvis av ett mönsterelement som kallas kartusch.

Mattor som är daterade med arabiska siffror följer vanligtvis den islamiska kalendern. Denna räknas från Muhammeds utvandring från Mecka år 622 e.Kr. Det islamiska året är ungefär en trettiotredjedel kortare än det gregorianska.

För att beräkna mattans ålder utifrån ett islamiskt årtal, exempelvis 1322, kan man räkna på följande sätt:

1. 
   Dividera 1322 med 33: 1322 ÷ 33 = 40
   
2. 
   Dra bort 40 från 1322: 1322 − 40 = 1282
   
3. 
   Lägg till 622: 1282 + 622 = 1904
   

En matta som är daterad till år 1322 enligt den islamiska kalendern är alltså tillverkad omkring år 1904 enligt vår kalender.

Man bör dock inte lita blint på att en mattas datering är äkta. Det har förekommit att siffror har tagits bort och ersatts med mer fördelaktiga årtal för säljarens räkning.

Förr hade varje region sina egna traditionella mönsterformer och motiv, vilket gjorde det möjligt att avgöra tillverkningsorten utifrån mattans mönster. Så är det inte längre. Numera tillverkas exempelvis Tabrizmönster i Kirman och Kirmanknutna mönster i Tabriz, Serabendmönster i Turkiet och Kirmanmönster i Arak.

Mattor med mönster som tydligt påverkats av europeisk smak har också tillverkats i stor omfattning. En stor del av produktionen i Kirman har exempelvis inriktats på blommönster i fransk stil, med dekorativa medaljonger och brutna blombårder, för att tillfredsställa köpare i Europa och andra delar av världen.

Även i andra distrikt tillverkas mattor med europeiskt inspirerade mönster, främst för export.

Det utländska inflytandet på mönstertraditionen har inte alltid varit positivt, och det finns en risk att de traditionella motiven urvattnas genom nya och förenklade kompositioner. På vissa orter och i vissa distrikt finns dock en medvetenhet om detta, och man försöker återgå till äldre mönster och samtidigt lämna den moderniserade, grövre konstruktion som förekommer i vissa mattor.

Orientaliska mattor efter ursprungsland

I följande beskrivning delas orientaliska mattor in i sex huvudgrupper efter de största mattproducerande länderna.

PERSIEN

Den persiska mönstervärlden är oerhört rik och varierad. De äldre geometriska mönstren, som bestod av kors-, stjärn- och rosettmotiv, ersattes under senare delen av 1400-talet av en annan typ av mönster med medaljonger, blomrankor och arabesker. Samtidigt utvecklades en tendens att låta mittfältet dominera mattans mönster.

Detaljmotiven bygger till stor del på naturalistiska blommönster, men även geometriska former förekommer. Inom den persiska mattkonsten används också figurativa motiv med människor och djur. Perspektiv återges då genom att figurerna placeras ovanför varandra i stället för bakom varandra.

TURKIET

Fram till början av 1860-talet var den turkiska mattproduktionen främst inriktad på den inhemska marknaden, och mönsterformerna var då tydligt knutna till särskilda regioner. Genom de växande handelsförbindelserna med Europa uppstod vid denna tid en mer kommersiell produktion, vilket ledde till att de traditionella mönsterformerna började luckras upp.

Tillverkningen av bönemattor är särskilt karakteristisk för den äldre produktionen. Dessa varierades i både mönster och färger på olika tillverkningsorter. Turkiska mönster består huvudsakligen av geometriska former och stiliserade blommotiv. Avbildningar av människor och djur har traditionellt undvikits. Ett undantag är de jaktmattor med både människor och djur som på senare tid har tillverkats i Kayseri och Bursa.

Hantverkarna i Konya och den omgivande provinsen har länge varit kända för sin mästerliga skicklighet, och området är ett viktigt centrum för turkisk mattknytning. Platsen har varit betydelsefull i flera tusen år. Monument med en säregen bildskrift visar att hettiterna, som dominerade stora delar av Mindre Asien omkring 2100–1400 f.Kr., hade bosättningar i området.

Konya var även det forntida Lykaoniens huvudstad och har behållit sin betydelse genom historien. I Nya testamentet berättas det att Paulus kom hit under sina missionsresor i Mindre Asien och blev stenad och förföljd.

Den turkiska mattknytningen har i hög grad påverkats av grekerna, som under flera århundraden dominerade mattproduktionen längs Anatoliens västkust och på öarna utanför. Det var främst greker, armenier och kurder som förde mattproduktionen vidare i Turkiet.

Grekerna lämnade dock landet i samband med befolkningsutbytet efter republikens införande 1923. Turkiets befolkning uppgick vid den tid som originaltexten skrevs till närmare 32 miljoner människor, varav omkring 86 procent var turkar. Statsreligionen hade avskaffats, men den stora majoriteten av befolkningen bekände sig till islam.

Under 1500- och 1600-talen stod den turkiska mattkulturen mycket högt. De mattor som tillverkades under denna guldålder var fullt jämförbara med de persiska. Sultanerna anlitade persiska mönstertecknare samt synnerligen skickliga färgare och mattknytare till sina hov, där de finaste mästerverken skapades.

I hemmen knöts mattor för eget bruk, och särskild omsorg ägnades åt bönemattorna. Nästan varje hem hade en eller två vävstolar. Framför allt i İzmir, tidigare Smyrna, Ghiordes, Oushak, Kula och Sivas var mattknytning som hemslöjd en stark tradition.

KAUKASUS

De kaukasiska mattyperna omfattar både bönemattor och mattor med medaljongmotiv eller upprepade mönster. När mönstret byggs upp kring större figurer används ofta mindre motiv som utfyllnad.

Mönstren kännetecknas av sitt geometriska formspråk. Även när blommor, människor eller djur avbildas är de starkt stiliserade.

TURKESTAN

Turkmeniska mattor kännetecknas av att de traditionellt tillverkades av nomadfolk. Mattorna knöts för användning i kibitkan, det vill säga tältet.

Först på senare tid började mattor tillverkas för försäljning. Dessa har ofta andra storlekar än de mattor som tillverkades för eget bruk. Landets olika stammar har sina egna karakteristiska mönster, men geometriska romber och åttakantiga figurer dominerar.

KINA

Mönstren i kinesiska mattor skiljer sig tydligt från dem som förekommer i Centralasien. Det beror på att mattknytningen kom till Kina relativt sent, troligen under perioden mellan 1400- och 1600-talen, med undantag för några få exempel som sägs ha tillverkats redan i början av vår tideräkning.

När konsten att knyta mattor etablerades i Kina hämtades redan utvecklade mönsterformer från andra kinesiska konstformer.

Kinesiska mattor kan delas in i flera särskilda typer:

Tempelmattan består av två eller flera kvadratiska fält med samma mönster.

Pelarmattan har en människo- eller drakframställning som täcker hela mittfältet och en bård upptill och nedtill.

Bildmattan har motiv som är riktade åt ett håll och är avsedd att betraktas från endast den ena långsidan.

Mattornas mönster är ofta symboliska och hämtade från kinesisk, taoistisk eller buddhistisk tradition.

Bland de kinesiska symbolerna märks särskilt draken, som är den främsta symbolen och kejsarens emblem. Den representerar en positiv och välsignelsebringande kraft. Även skrivtecknet Shou, som står för långt liv eller lycka, är mycket vanligt och förekommer i många olika utformningar.

Svastikan är ett vanligt gammalt lyckotecken och symboliserar långt liv, talet tiotusen och Buddhas hjärta.

Bland de taoistiska symbolerna finns tranan, som står för långt liv, fenixfågeln, som symboliserar odödlighet, och hjorten, som representerar rikedom. Ett annat vanligt djurmotiv av buddhistiskt ursprung är lejonet, templets väktare.

Bårdmönstren kan bestå av mer allmänna typer, såsom meander- och pärlbårder, men även av stiliserade bergs- och vågmönster.

Kinesiska mattmönster visar ofta grupper av föremål. Ett exempel är attributen som tillhör de åtta taoistiska odödliga:

• 
  Svärdet, som ger övernaturliga krafter
  
• 
  Kryckan, som symboliserar magisk kraft
  
• 
  Lotusblomman, som står för renhet
  
• 
  Flöjten, som bringar lycka
  
• 
  Trollstavarna, som bärs av magikern Chang
  
• 
  Solfjädern, som kan återuppväcka de döda
  
• 
  Kastanjetterna, som representerar musikens stimulerande kraft
  
• 
  Blomsterkorgen, som framkallar behagliga drömmar
  

De åtta buddhistiska symbolerna är:

• 
  Baldakinen, som skyddar mot allt ont
  
• 
  Lotusblomman, som symboliserar sommaren
  
• 
  Härskarspiran, som står för kunglig värdighet
  
• 
  Vasen, som symboliserar varaktig fred
  
• 
  Snäckan, som kallar till gudstjänst
  
• 
  Fiskarna, som symboliserar glädje och sorg eller glädje och rikedom
  
• 
  Eldhjulet eller lagens hjul, som står för gudomlig rättfärdighet
  
• 
  Den eviga knuten, som symboliserar evighet eller långt liv
  

AFGHANISTAN

Huvudmotiv: tre karakteristiska åttakantiga figurer, så kallade gülmotiv

Utfyllnadsmönster: V-formade hakmotiv

Huvudbård: triangelmotiv

Tillverkning: efter 1945, i norra Afghanistan av både nomader och bofasta hantverkare

Knut: Sennehknut

Varp: ullgarn och gethårsgarn

Inslag: ullgarn och gethårsgarn, med två inslag efter varje knutrad

Lugg: ullgarn av varierande kvalitet

Frans: färgad vävd kant och vanlig frans på båda kortsidorna

Mönstret består av stora och små åttakantiga figurer och rombmotiv, med spindelliknande utfyllnadsmönster och andra geometriskt stiliserade detaljer.

Rött i alla nyanser används som grundfärg. Mattorna tillverkas i alla storlekar, upp till cirka 400 × 600 cm. Knuttätheten varierar mellan 9 och 36 knutar per cm².

Den afghanska mattan är en av de mest populära mattorna i modern tid. Det beror delvis på att den ofta är relativt prisvärd, men kanske framför allt på att mönstret är lugnt och neutralt.

Den röda färgen med sitt stora, jämna bottenfält gör mattan lätt att placera även i en modern miljö. Det finns många kvalitetsnivåer med stora skillnader i både knuttäthet och ullkvalitet.

Det finns också så kallade guldafghaner. Dessa var i de flesta fall ursprungligen röda, men har fått sin bronsgula färg genom särskild tvätt och blekning. Detta kan kontrolleras genom att vika luggen åt sidan och undersöka färgen nere vid luggens botten.

INDIEN OCH PAKISTAN

Indiens och Pakistans historia var gemensam fram till 1947, då Pakistan skiljdes från Indien och bildade en egen stat.

Tillverkningen av handknutna mattor började redan på 1500-talet. Mogulfursten Akbar tog in persiska mästerknytare och skickliga mönsterkonstnärer, som började tillverka mattor i hans palats.

Mönstren var av persisk typ och mattorna höll högsta tänkbara kvalitet, med material som silke och den finaste fårullen.

Akbar introducerade tillverkningen av handknutna mattor, och hans efterträdare Jahangir och Shah Jahan fortsatte denna exklusiva produktion.

Vid denna tid var Agra, Lahore, Delhi, Srinagar och Amritsar viktiga tillverkningsorter. Lahore förblev den största produktionsorten fram till mitten av 1800-talet, då Amritsar övertog rollen som det viktigaste centrumet. Därefter spreds produktionen till nästan hela Indien.

I Indien används nästan alltid Sennehknut. Varpen består, med några få undantag, av bomull eller silke. Mönstren är främst persiska och hämtas från Isfahan, Kashan, Kirman och Herat. Under senare år har även mattor med turkmeniska, kinesiska och turkiska mönster tillverkats.

Många av de finaste mattorna från 1500- och 1600-talen finns på museer, bland annat i Jaipur, en gammal stad nära Agra, samt på flera museer i Europa och Amerika.

Liksom i andra orientaliska länder genomgick mattproduktionen i Indien en lång nedgångsperiod. Den varade betydligt längre än i många andra länder och fortsatte fram till senare delen av 1940-talet.

Därefter rationaliserades och förbättrades produktionen. Kashmirregionen, med Srinagar som främsta tillverkningsort, har haft stor betydelse för att exportmattorna håller så hög knuttäthet.

Indien var vid den tid originaltexten skrevs, efter Persien, världens största exportör av handknutna mattor.

Produktionen sker huvudsakligen i större eller mindre mattverkstäder eller som hemslöjd. I Pakistan är Lahore, Karachi och Rawalpindi de största produktionsområdena.

INDIEN – TILLVERKNINGSORTER OCH MATTNAMN

AGRA

Agra har sedan mogultiden varit känt för sin kvalitetsproduktion. I dag tillverkas i huvudsak två olika typer av mattor.

Den första gruppen består av mattor med persiska och turkmeniska mönster och en knuttäthet på omkring 150 000–600 000 knutar per kvadratmeter.

Den andra gruppen består av mattor med Savonnerie- och kinesiska mönster. Dessa är relativt grovt knutna och har ungefär 25 000–90 000 knutar per kvadratmeter. De har ofta reliefklippta mönsterkonturer.

BHADOHI

Mycket fina mattor har tillverkats här sedan mogultiden. Produktionen är numera främst inriktad på grövre mattor med omkring 90 000–160 000 knutar per kvadratmeter och med Savonnerie- och kinesiska mönster.

Produktionsområdet omfattar omkring 500 samhällen och är tillsammans med de närliggande orterna Mirzapur och Varanasi ett av landets största områden sett till antalet tillverkade mattor.

ELURU

Under 1500- och 1600-talen tillverkades här mattor av mycket hög kvalitet. De mattor som är kända från början av 1900-talet håller däremot betydligt lägre kvalitet, med omkring 20 000–50 000 knutar per kvadratmeter.

Det pågår dock arbete för att återigen tillverka mattor av betydligt bättre kvalitet.

JAIPUR

I detta distrikt har mattor av högsta kvalitet tillverkats sedan 1600-talet. Dagens produktion är mycket omfattande och omfattar både grovt och fint knutna mattor.

Mönstertyperna är de vanliga, med persiska, turkmeniska och kinesiska motiv.

De finare kvaliteterna har ofta persiska jakt- och trädmotiv, som knyts i relief mot en botten med invävda silver- eller guldtrådar. I de persiska mönsterkompositionerna förekommer ofta indiska mönsterelement, vilket ger mattorna från området en tydligt indisk karaktär.

KASHMIR

Mattor började troligen tillverkas i området omkring mitten av 1400-talet. Kashmirullen är välkänd över hela världen.

Knuttätheten varierar mellan omkring 190 000 och 800 000 knutar per kvadratmeter och överstiger i vissa fall en miljon. Mönstren är persiska, turkiska och turkmeniska och utförs i utsökta färgkombinationer.

MIRZAPUR

Mattproduktionen i området går tillbaka till 1600-talet. Här tillverkas stora mängder grovt knutna mattor i ljusa pastellfärger, med en knuttäthet på omkring 40 000–90 000 knutar per kvadratmeter.

Även finare kvaliteter med omkring 160 000–240 000 knutar per kvadratmeter tillverkas.

Produktionen är främst inriktad på stora mattor, och det finns vävstolar som kan användas för att tillverka mattor med en bredd på upp till tolv meter.

Erfarenheten visar att många mattor slits eller skadas i förtid på grund av felaktig behandling. Här följer några enkla råd för mattvård.

Under de första månaderna bör en ny matta absolut inte piskas och helst inte dammsugas, eller åtminstone inte alltför ofta. Luggens yta bör först trampas till ordentligt, eftersom den då blir mer motståndskraftig mot olika typer av slitage.

En ny matta luddar vanligtvis mer eller mindre beroende på luggens höjd – mer om luggen är hög och mindre om den är låg. Det beror på att korta fibrer blir kvar i luggen efter klippningen och gradvis arbetar sig upp till ytan. Detta påverkar varken mattans kvalitet eller livslängd och upphör med tiden. När de kortare fibrerna, den så kallade bottenullen, har försvunnit återstår främst de glansiga täckhåren. Det är därför mattan ofta får sin verkliga lyster först efter en tids användning. Försök aldrig dra ut knutar eller grova trådar. Låt i stället en fackman klippa eller reparera dem.

Om en matta måste piskas bör det göras med en bred mattpiska, inte med en vanlig rotting- eller träkäpp. De fina varp- och inslagstrådarna kan annars lätt gå av och orsaka hål. Piska alltid mattans baksida. Dammet pressas då ut mot framsidan och kan därefter borstas bort från luggen med en torr borste.

När mattan dammsugs bör munstycket vara helt och oskadat. Dammsug alltid i luggens riktning så att dammet inte pressas tillbaka ned i mattan. Det är fel att fortsätta dammsuga så länge något fortfarande samlas i påsen, eftersom detta med tiden kan skada mattans hela ovansida.

För att ta bort smuts- och fettfläckar kan ett flyktigt rengöringsmedel användas tillsammans med en ren trasa. Om mattan har svårare fläckar eller är genomgående smutsig bör den lämnas till en tvättspecialist. Försök inte rengöra mattor med exempelvis fuktiga teblad, våta trasor eller liknande. Resultatet blir ofta att dammet fuktas och fäster ännu hårdare, färgerna förlorar sin fräschör och mattan får ett smutsigt utseende.

Vid misstanke om mal bör ett lämpligt malmedel användas. Undersök hela mattan noggrant, piska och dammsug den och låt den ligga flera timmar i sol och frisk luft. Vid större malskador kan det vara nödvändigt att tvätta mattan.

En trasig frans eller långsida försämrar inte bara mattans utseende utan kan också göra att kanten börjar rivas upp och skadas. Se därför till att alla skador repareras så snart som möjligt. Ett bra sätt att förlänga mattans livslängd är att använda ett mattunderlägg. Det fungerar även som halkskydd och minskar risken för olyckor. Underlägget bör vara några centimeter mindre än mattan på alla sidor.

Abadeh

Staden Abadeh ligger norr om Shiraz. Abadehmattor är knutna med Sennehknut och har mönster som påminner om Ghashghaimattor, med rombformade medaljonger samt stiliserade blom- och vasmotiv.
Afghanska mattor

Den afghanska mattan är en av vår tids mest populära mattor. Den röda färgen och det stora, lugna bottenfältet gör den enkel att placera även i en modern miljö.

Afghanska mattor, särskilt de klassiska röda varianterna, har en tydlig plats inom traditionellt handgjort matthantverk. De tillverkas av olika folkgrupper i Afghanistan, bland annat balucher och turkmener, och kännetecknas ofta av en djup rödbrun färg och detaljrika geometriska mönster. Mattorna tillverkas vanligtvis av ull av hög kvalitet och färgas ofta med naturliga färgämnen, vilket ger en levande och hållbar röd ton. Ett klassiskt motiv är det så kallade elefantfotsmönstret. Mattorna fungerar inte bara som vackra inredningsföremål utan vittnar även om Afghanistans rika vävtradition.

Färgvariationerna är stora och färgkombinationerna passar väl i europeiska hem. Nya afghanska mattor kan hålla mycket hög kvalitet samtidigt som de är prisvärda. Många knyts i Afghanistan och transporteras därefter till Pakistan för tvätt och slutbehandling innan de exporteras, ofta från Lahore.

Mattor som säljs under namn som Ziegler, Khorjin, Shal, Sultani, Ghazni och Kazak kan ha liknande tillverkning och uttryck. De är ofta täta, slitstarka och knutna med turkisk knut. Hög ullkvalitet, tydliga motiv och varma eller klara färger bidrar till deras attraktiva karaktär.

Kelim

Namnet kelim kommer från det persiska ordet *gelim*. Kelimmattor är inte knutna utan vävda. De saknar därför lugg och har ofta ingen tydlig fram- eller baksida, eftersom båda sidorna kan vara likvärdiga. Fördelen är att mattan kan vändas.

Nomadfolk använde ofta kelimmattor som avskärmning vid tältets ingång för att hålla kvar värmen. Materialet är främst ull, men bomull används ibland i varpen. Kelimmattornas kvalitet och motiv varierar mycket. Ofta används klara färger i abstrakta motiv, vilket ger mattan ett tydligt folkligt eller tribalt uttryck.

Det är vanligt att en smal slits uppstår mellan olika färgfält, eftersom mönstertråden vänds tillbaka utan att bindas samman med varptråden i nästa färgfält. Vävtekniken liknar i grunden svensk röllakansteknik, med just denna skillnad.

Arak och Sarough

Dessa mattor knyts i Saroughområdet i den västra delen av centrala Persien. De tillverkas i många olika mönster men har ofta en centralt placerad medaljong, en tydligt avgränsad ram och drag som påminner om Kerman- och Kashanmattor.

Arak- och Saroughmattor, även kallade Saruk, är välkända exportmattor i både Europa och Amerika. De tillverkas ofta på dubbelvarp, vilket ger dem en karakteristisk fasthet och stor slitstyrka. De är vanligtvis tätt knutna, robusta och tillverkade av glansig ull av hög kvalitet.

Rött och blått är vanliga färger. Både medaljongmönster och heltäckande upprepade mönster förekommer. Mattorna är ofta lätta att känna igen på sina typiska format, tydliga bårder och gedigna utförande.

Ardebil

I Ardebils mattproduktion används ofta kaukasiska mönster med geometriska motiv. Äldre mattor har ofta rombformer och medaljongmönster som påminner om Tabrizmattor.

Hamadan

Hamadanområdet omfattar mer än 3 000 byar, vilket innebär att den årliga mattproduktionen är mycket omfattande. Många ortsnamn används som benämningar på olika mattor, bland annat Asadabad, Bibikabad, Borchalou, Dergezin, Injilas, Khamseh, Husseinabad, Maslagan, Saveh, Shahsavan, Tafresh, Tuserkan och Zaghe.

Hamadanmattor har vanligtvis geometriska medaljonger, stiliserade blommotiv, Heratimönster och rombformer. På äldre mattor täcks bottenfärgen ofta av ett ton-i-ton-rutmönster. De har ofta en kort kelimkant och frans endast på den ena kortsidan. Ghiordesknut förekommer, ibland knuten över fyra varptrådar.

Bakhtiari

Bakhtiarimattor knyts av både nomader och bofasta grupper i området mellan Arak och Isfahan och söderut mot Zagrosbergen. De är vanligtvis knutna med Ghiordesknut, men Sennehknut förekommer också. Kraftigt ullgarn används, vilket bidrar till mattornas slitstyrka.

Baluch

Baluchmattor knöts ursprungligen av baluchiska nomader. De livfulla mönstren ger ofta mattorna ett mycket charmfullt och personligt uttryck. Varpen består vanligtvis av ull eller en blandning av ull och gethår, medan vissa nyare mattor har bomullsvarp.

De tillhör gruppen så kallade röda mattor, där rött är den dominerande färgen, men de är vanligtvis lösare knutna än afghanska mattor.

Bidjar

Bidjarmattor kommer från staden Bidjar i Iran och tillverkas ofta av kurdiska hantverkare. Färgerna är vanligtvis mörka, med rött och blått kompletterat av beige detaljer. Mönstren är täta och enhetliga, medan medaljong- och hörnmotiven ofta är relativt små.

Mattorna knyts vanligtvis med turkisk knut och tillverkas ofta på dubbelvarp. Det ger dem en mycket kompakt och slitstark konstruktion.

Ziegler

Ziegler-mattor knyts ofta med turkisk knut och är mycket slitstarka. De har lugna mönster och varma färger, vilket gör dem lätta att kombinera med olika inredningsstilar. En stor del knyts i Afghanistan och transporteras sedan till Pakistan för tvätt och slutbehandling.

Ziegler-mattor är kända för sin kombination av traditionella persiska och europeiska designelement. De har ofta mjuka, dämpade färger, ibland i pastelltoner, tillsammans med detaljrika blom- eller geometriska mönster. Kompositionen är vanligtvis öppnare och luftigare än i många andra persiska mattor.

Mattorna vävs främst i Afghanistan, särskilt i Heratområdet, som har en lång tradition av mattillverkning. De har blivit populära över hela världen tack vare sin mångsidiga design, sitt hantverk och sin förmåga att tillföra elegans och värme till olika miljöer.

Ariana

Khorjin-, Shal- och Arianamattor tillverkas med liknande tekniker och kännetecknas ofta av klara och varma färger. I dag knyts högkvalitativa mattor i Afghanistan och Pakistan, ibland med hjälp av västerländska formgivare.

Arianamattor har fått sitt namn efter den forntida regionen Ariana, som omfattade delar av dagens Afghanistan och närliggande områden. De värderas högt för sina kvalitetsmaterial, sina detaljrika mönster och sin skickliga tillverkning.

Mattorna är vanligtvis handgjorda av skickliga hantverkare i olika delar av Afghanistan. De tillverkas av ull från lokala får, känd för sin mjukhet och slitstyrka. Ullen spinns noggrant och färgas ofta med naturliga färgämnen, vilket ger levande och hållbara färger.

Ett kännetecken är den stora variationen av mönster och motiv. Traditionella och moderna uttryck blandas ofta, med geometriska former, blomdetaljer och omsorgsfullt utformade bårder. Den höga knuttätheten ger en tät konstruktion och lång livslängd.

Arianamattor är inte bara funktionella golvtextilier utan även uttryck för afghansk kultur och tradition. Variationer i design, färgskala och vävteknik förekommer mellan olika stammar och regioner, vilket gör varje matta unik.

Gabbeh

Gabbehmattor knyts av handspunnen ull som används både i luggen och i varpen. De har lång lugg, relativt låg knuttäthet och flera inslagsrader mellan varje knutrad.

Färgerna kan komma från ofärgad ull eller från naturliga färgämnen utvunna ur växter. Gabbehmattor är mycket mjuka och behagliga och tillverkas vanligtvis av 100 procent fårull. De är oftast inte särskilt tätt knutna.

Heriz

Heriz, Goravan, Mehriban, Karaja och Bakshaish är orter och byar runt Heriz, cirka 65 kilometer öster om Tabriz. Mönstret består vanligtvis av geometriskt tecknade medaljonger med hörnstycken. Heltäckande mönster med stora stiliserade blad och ibland cypressmotiv förekommer också.

Knuttätheten är ofta relativt låg, men mattorna är ändå mycket slitstarka. De passar därför särskilt bra i exempelvis hallar och matsalar.

Kashmar

Kashmarmattor tillverkas med dubbel knut och dubbla inslag. Andra mattor från samma område är Moud och Birjand.

Pakistan

Karachi med omgivningar är ett av Pakistans största produktionsområden. Mönstren är ofta traditionella, med särskild tonvikt på Bucharamönster. Till skillnad från de ryska mattornas typiska röda botten kan pakistanska varianter innehålla nästan hela regnbågens färger.

Här tillverkas små mattor, gångmattor och större format upp till omkring 300 × 400 cm. Ännu större storlekar kan ofta beställas.

Kashmir

Kashmirmattor i silke knyts i Indien med traditionella persiska mattor som förebild. De orientaliska mönstren består av medaljonger och upprepade motiv, men även det typiska trädgårdsmotivet förekommer.

Mattorna är mycket välgjorda. Silket gör dem tunna och lätta och ger en vacker, skimrande lyster. Materialet möjliggör också mycket detaljerade mönster. Kashmir-mattor i silke kan ge ett tydligt lyft åt ett rum och erbjuder ofta mycket hantverk för priset.

Kazak

Kazakmattor knyts ofta med dubbel knut och är mycket slitstarka. De kännetecknas av klara, varma färger och geometriska mönster. Det finns flera kvalitetsnivåer, och tätt knutna varianter kallas ofta Kazak Super.

En stor del av dagens Kazakmattor knyts i Afghanistan och transporteras därefter till Pakistan för tvätt och slutbehandling.

Traditionellt förknippas Kazakmattor med ett område som omfattar delar av Armenien, Azerbajdzjan och Georgien. De har ofta kraftfulla geometriska mönster med medaljonger, djur och symboliska motiv. De knyts vanligtvis av ull av hög kvalitet med turkisk, symmetrisk knut, vilket ger både slitstyrka och en fyllig känsla.

Kelim Chobi

Kelim Chobi kännetecknas av traditionella kaukasiska mönster och färger. Vävtekniken är i grunden densamma som i svensk röllakan, men en slits lämnas mellan olika mönsterfärger genom att mönstertråden vänds tillbaka utan att bindas till nästa färgfälts varptråd.

Kelimmattor är vävda, inte knutna, och saknar därför lugg. Ofta kan båda sidor användas. Materialet är främst ull, men bomull kan förekomma i varpen. Kvalitet och motiv varierar mycket, och starka färger används ofta i abstrakta, tribala mönster.

Kontes

Dessa moderna mattor kommer från Indien, ett land med ett rikt textilt arv. De förenar ett modernt formspråk med ett tidlöst hantverk.

Silke används ofta i luggen, särskilt bambusilke. Det ger mattorna en tydlig glans och en mjuk, fyllig känsla under fötterna. Kombinationen av tradition och modernitet speglar Indiens långa erfarenhet av textil innovation.

Kirman

Kirman producerar några av Persiens mest förfinade och eleganta mattor. Vävarna har en stark känsla för färg och anpassar alltid mönsterfärgerna noggrant efter bottenfärgen.

Ullkvaliteten är mycket hög. Kirmandistriktets vävstolar med så kallad rullbom gör det möjligt att tillverka stora mattor med mycket jämn och exakt form. Mattorna betraktas som några av Persiens mest exklusiva.

Tillverkningen sker ofta på dubbelvarp. Mönstren är elegant utformade med medaljonger, jaktmotiv, andra figurativa motiv och heltäckande blommönster i varierande utföranden.

Dagestan

Mattor från Dagestan är relativt sällsynta och förekommer främst som äldre eller antika exemplar. Det viktigaste centrumet är staden Derbent, där karakteristiska Dagestanmattor tillverkades. De är nästan alltid dekorerade med ett särskilt igenkännbart motiv.

Kaukasiska mattor omfattar både bönemattor, medaljongmattor och mattor med upprepade mönster. När kompositionen byggs kring större figurer används ofta mindre motiv som utfyllnad. Formspråket är tydligt geometriskt, och även blom- och figurmotiv är starkt stiliserade.

Mattor som kallas Azerbajdzjanmattor tillverkas i republiken Azerbajdzjan och påminner om persiska Sarab- och Ardebilmattor. Sedan 1950-talet har relativt få mattor knutits där, vilket innebär att många exemplar på marknaden är 70–90 år gamla eller äldre.

Koliai

Kurdiska hantverkare är kända som skickliga mattknytare. Koliaimattor är tätt knutna, har hög lugg och en mättad färgskala. Äldre exemplar är knutna på ullvarp, medan yngre mattor ofta har bomullsvarp. Båda typerna har vanligtvis två inslag mellan knutraderna.

Mönstren består ofta av stora geometriska figurer i dämpade färger. Ett mönster med små diagonalt placerade fyrkanter är också vanligt. Mattorna är robusta, tunga och kompakta och har mycket god slitstyrka. Ett klassiskt format är omkring 150–160 × 300–330 cm, vilket gör dem smala i förhållande till sin längd.

Lori

Lori är en nomadisk grupp från Lorområdet sydväst om Isfahan. Varpen består vanligtvis av ull, gethår eller bomull. Mönstren är geometriska och omfattar rombformade hakmotiv och trappstegsformade medaljonger, med likheter till Ghashghaimattor.

Bottenfärgen är ofta mörkblå eller röd. Både Ghiordes- och Sennehknut förekommer.

Loribaft

Loribaftmattor är kända för sina moderna mönster. De påminner om Gabbehmattor men är tätare knutna och har kortare lugg. I dag tillverkas de även i Indien.

Mahal

Mahalområdet omfattar bland annat Mahallat, Golpayegan, Wiss och Mishkabad, där mattor enligt källtexten har knutits under mycket lång tid. Vanliga bottenfärger är terrakottarött, beige och mörkblått.

Kraftig ull och två inslag efter varje knutrad ger mattorna en mycket stark och slitstark konstruktion.

Malayer

Tillverkningsorten är staden Malayer i distriktet med samma namn. Ghiordesknut är vanligast, men Sennehknut förekommer också. Varpen består vanligtvis av bomull.

Mönstren består av stiliserade blommotiv eller geometriskt utformade medaljonger. Vanliga bottenfärger är blått, rosa, rött och beige. I området finns även den mindre kända typen Jozan, vars kvalitet kan jämföras med Saruk och Malayer.

Shirvan

Shirvan ligger nära Kaspiska havets sydvästra kust i den södra delen av Azerbajdzjan. Shirvanmattor har, liksom andra kaukasiska mattor, en stor variation av mönster.

De omfattar både bönemattor, medaljongmattor och mattor med upprepade motiv. Geometriska former dominerar, och större figurer kompletteras ofta av mindre utfyllnadsmotiv. Även blommor och figurer återges i starkt stiliserad form.

Mashad

Mattproduktionen i Mashad är omfattande och består ofta av stora mattor med medaljongmotiv. De säljs även under namnet Meshed.

Kvaliteten varierar. Ullen från Khorasan är känd för sin särskilda mjukhet. Mattorna knyts vanligtvis med Sennehknut och kan ha både medaljongmönster och heltäckande blommotiv. Vanliga bottenfärger är mörkt koschenillrött, blått och beige.

Sarough

Saroughmattor, även kallade Saruk och ofta förknippade med Arak, är välkända exportmattor i Europa och Amerika. De tillverkas på dubbelvarp, vilket ger stor fasthet och slitstyrka.

De är ofta röda eller blå och förekommer i många mönster, men en centralt placerad medaljong och en tydligt markerad ram är vanligt. Ullen är glansig och av hög kvalitet. Både medaljongmönster och upprepade mönster förekommer.

Darband

Darband är provinshuvudstad i Dagestan. Mattor därifrån har vanligtvis tre medaljonger, sågtandade åttakantsmotiv, enkla medaljonger med stiliserade blommor samt ibland djurmönster.

Liksom andra kaukasiska mattor präglas de av geometriska former och stiliserade motiv. Många äldre exemplar från området är i dag mycket gamla, eftersom produktionen i delar av Kaukasus minskade kraftigt efter mitten av 1900-talet.

Moud

Staden Moud ligger cirka 300 kilometer söder om Mashad och söder om Birjand. Moudmattor har vanligtvis medaljongmotiv, upprepade mönster eller figurativa motiv.

Vanliga färger är beige, ljusrött och blått. Figurativa Moudmattor kallas ibland trädgårdsmattor. Silke kan användas i väven för att förstärka luggens glans.

Nain

Nainmattor är mycket populära. Silke används ofta som detaljmaterial för att förstärka luggens glans. Kvaliteten varierar beroende på ullens kvalitet och antalet trådskikt, som anges med beteckningar som 4 La, 6 La, 9 La och 12 La.

Den högsta kvaliteten är 4 La, vilket kan motsvara omkring en miljon knutar per kvadratmeter och är mycket sällsynt. Mönstren består ofta av medaljonger och heltäckande blommotiv, och beige används i stor omfattning. Tillverkningen sker på dubbelvarp.

Mattorna har ofta en central medaljong med blommor och kvistar i bakgrunden samt en bård med blommor och karakteristiska vaser. Blekrött och beige förekommer ofta mot en mörkblå botten.

Ganja

Ganjamattor har ofta mönster som liknar Kazakmattor, med tre medaljonger där den mittersta vanligtvis är störst. Rektangulära åttakantsmotiv med hakdetaljer förekommer också.

Som andra kaukasiska mattor kännetecknas de av geometriska former, tydligt stiliserade motiv och mindre utfyllnadsmönster mellan de större figurerna.

Nepal

Knuttypen och tekniken i nepalesiska mattor skiljer sig från andra orientaliska mattor, vilket gör att baksidan ser annorlunda ut i fråga om struktur och täthet. Tekniken används i dag även för moderna mattor i Indien.

Benämningen tibetanska mattor används numera ofta för handknutna mattor från Tibet, Nepal och Indien. Moderna indiska mattor tillverkade med denna teknik har ofta ull av hög kvalitet och är slitstarka, vilket gör dem särskilt lämpade för hallar och matsalar.

Jerevan

Jerevan är Armeniens huvudstad. Mattor därifrån påminner om Kazak- och Ganjamattor, med geometriska åttakantsformer och medaljonger, men kan också innehålla Shirvans små stiliserade blommotiv.

Mönstren präglas av det kaukasiska formspråkets geometriska och starkt stiliserade karaktär.

Patchwork

Patchworkmattor tillverkas av delar från äldre, slitstarka mattor. Först skärs mattorna i mindre bitar, som sedan sys samman till önskade storlekar. Ibland avfärgas och omfärgas de äldre delarna för att skapa en viss färgskala.

Mattorna är avsedda att vara livfulla, lekfulla och färgstarka. Varje handgjord patchworkmatta sys samman av olika mattbitar och blir därför ett unikt konstverk.

Priset kan variera mycket beroende på vilka mattyper som används och vilka tekniker som ingår i tillverkningen. Täta, genuina persiska mattor är ofta särskilt eftertraktade som grundmaterial.

Senneh

I västra Iran ligger provinsen Kurdistan. Huvudstaden heter i dag Sanandaj, men inom mattvärlden används fortfarande det äldre namnet Senneh.

Området har en tydlig kurdisk kultur som på flera sätt skiljer sig från andra delar av Iran. Det märks bland annat i traditionella kläder, med vida byxor för män och färgstarka klänningar för kvinnor.

Marockanska mattor

Marockanska handgjorda mattor är en viktig del av landets rika kulturarv och kännetecknas av unik design och gediget hantverk. De har fått stor internationell uppmärksamhet, särskilt i Nordamerika och Europa, tack vare sitt estetiska uttryck och sin höga kvalitet.

De tillverkas främst i regioner som Mellersta Atlas och Höga Atlas. Mattorna är mycket mjuka och behagliga eftersom de vanligtvis tillverkas av 100 procent fårull.

Vinto

Dessa moderna mattor kommer från Indien och förenar landets moderna formspråk med dess långa hantverkstradition. Silke, särskilt bambusilke, används ofta i luggen och ger en tydlig glans och en mjuk känsla.

Mattorna knyts i Indien. Bambusilket gör att ytan skimrar extra mycket och kan ge dem ett vintageliknande uttryck trots att de är nytillverkade.

Sarisilke

Dessa mattor vävs i Indien med konstsilke. Materialet ger mattan mycket glans, vilket gör att den ofta passar bäst i en lugn och återhållsam inredning.

Tabriz

Dagens mattproduktion i Tabriz är mycket omfattande och kvaliteten varierar från utsökt hantverk till enkla och prisvärda basarkvaliteter. En bra Tabrizmatta har ofta kort och relativt grov lugg.

Mönstren kan bestå av en central medaljong omgiven av arabesker, droppformer och cypresser. Ett annat populärt motiv är de fyra årstiderna, som skildrar den persiske bondens liv under vår, sommar, höst och vinter.

Turkmen

Turkmeniska mattor har nästan alltid ullvarp, upprepade mönster med gölmotiv och ofta breda bårder på kortsidorna som saknas längs långsidorna.

Rött dominerar i hela skalan från violetta till bruna nyanser.

Varamin

Dessa mattor knyts i staden Varamin i norra Persien av bofasta stammar. De är kända för avancerade och välbalanserade färgkombinationer i rött, orange, ockra och blått.

Mattorna har ofta Mina Khani-mönster, ett upprepat blommotiv där blommorna ordnas fyra och fyra över ett heltäckande mittfält.

Vintagemattor

Mattor med historisk bakgrund, exempelvis Kerman- och Bakhtiarmattor, hör till de mest eftertraktade genuina vintagemattorna. Ursprunget är därför viktigt.

Vintagemattor tillverkas vanligtvis av persiska eller turkiska mattor som är minst 30–50 år gamla. Persiska vintagemattor har ofta dubbla inslag och är därför mycket slitstarka, medan turkiska vintagemattor vanligtvis har enklare inslagskonstruktion.

Ibland avfärgas och omfärgas mattorna för att uppnå en önskad nyans. De kan därför även kallas avfärgade eller omfärgade mattor.

Persiska vintagemattor är inte bara dekorativa föremål utan bärare av historia och hantverk. De är handgjorda och präglade av de hantverkare som skapade dem och de hem där de har använts.

Regioner som Kirman, Tabriz, Ghom, Nain och Kashan är kända för sådana mattor, var och en med sin egen stil och karaktär. Med tiden kan mattorna tvättas eller färgbehandlas. När detta görs korrekt kan färgernas lyster och vävens tydlighet förstärkas. Många vintagemattor bearbetades för att passa västerländsk smak.

Vintage och patchwork

Kombinationen av vintage- och patchworkmattor är avsedd att vara färgstark, lekfull och personlig. Mattorna sys samman för hand av olika delar från äldre, slitstarka mattor. Slutresultatet är ett unikt konstverk, och ingen patchworkmatta är den andra helt lik.

Wiss

Wissmattor kommer från västra Iran. Varpen och inslaget består av bomull och luggen av ull. Sennehknut används oftast.

Det stora mittfältet ramas vanligtvis in av vackra bårder. Livets träd och geometriska motiv är typiska inslag.

Daisy

Denna matta har fått namnet Daisy efter sitt motiv. Den är dubbelknuten, vilket gör den tät och mycket slitstark. Ull av hög kvalitet i kombination med mjuka färger ger mattan ett milt och tilltalande uttryck.

Shiraz och Ghashghai

I Farsområdet finns nomadfolk som kallas Ghashghai. De vistas omkring åtta månader i bergsområdena och flyttar sent på hösten mot kusttrakterna söder om Shiraz.

Deras mattor kännetecknas av geometriska mönster, medaljonger och rombmotiv. På äldre mattor förekommer ofta Mir-i-Bota-mönster och lodräta ränder. De dominerande färgerna är vanligtvis krapprött och blått. Ghashghaimattor av särskilt hög kvalitet kallas även Kashkoli.

Yazd

Mattor från Yazd påminner om äldre Kirmanmattor. De har ofta medaljonger med hörnstycken, ovala fält med blommotiv och Heratimönster.

Vanliga bottenfärger är blått, rött och beige. Yazdmattor tillverkas ofta i stora format.